Förra året var att starta, på så många vis. Därmed borde det också ha varit att avsluta, men så känns det inte. Inte alls. I januari började jag äntligen utbildningen jag så länge velat gå. Den som krävde en termin på Komvux för att jag skulle vara behörig. Den jag inte kom in på första gången jag sökte.
Jag började utbildningen och flyttade från långt-bort-pendeltåg-station till promenad-och-tunnelbana-ganska-nära-stan. Jag lärde känna klassen, hittade snabbt fikakompisar och ölpolare. De är fantastiska. Efter ett tag hittade jag också en kompis som har blivit en av de som har haft störst, och bäst, inverkan på mitt 2011.
Jag började jobba på ett kafé. Trivdes bra med jobbet, sämre med arbetstiderna. Jobbade där hela våren, tog ledigt över sommaren för att jobba som journalist. Efter hösten var jag tillbaka på kafét, jobbade ett par pass och slutade sedan. Jag hade fått ett annat extrajobb. Ett bättre. Ett i rätt bransch.
Han som i april blev min fästman åkte till USA för att två månaders praktik. Det allra jobbigaste var månaden innan han åkte, alla tårar och alla hemska föreställningar av hur det skulle bli att vara ifrån. Det var jobbigt när han var borta. Men jag blev bortskämd med värme av två nyfunna vänner som tillfälligt bodde hos mig.
Sedan kom han hem och det var som om han aldrig hade åkt. Det blev höst, men aldrig riktigt vinter. Jag njöt av snöfri backe men skämdes lite, eftersom växthuseffekten egentligen är någonting väldigt hemskt.
Vi besökte Åland och kusinfamiljen som flyttat från Sverige och den nya skollagen. Nu bor de i Geta i en, ironiskt nog, gammal skola. De verkar lyckliga. Lyckliga med sin vardag och med att ha vågat tro på sina instinkter.
Sedan fick jag ytterligare en kusin, som hör till en annan kusinfamilj. Hon föddes i vecka 28 och vägde under ett kilo. Här om dagen fyllde hon två månader och nu är det bara någon vecka kvar till dess att hon skulle födas, enligt planen. Det har gått bra ändå. Jag har aldrig träffat henne, men har förstått att det är en väldigt stark liten person. Mycket människa i mycket liten kropp.
Julen flöt fint förbi som den brukar. Med god mat och släkt och familj man längtat efter att bara få sitta mitt emot vid bordet. Som vanligt blev julefriden inte så fridfull i och med det eviga pendlandet mellan hans familj och min. Men det är det värt, alla gånger.
Vi avslutade året i Sandsborg. Efter god middag och flera ”skål” slog klockan tolv. Innan dess satt tre tårögda uppkrupna i en smal säng och delade hemligheter och kom närmre. Sedan torkade vi tårarna, gick upp på balkongen och landade i varsin skjortklädd famn. Med tomtebloss som aldrig verkade sluta glittra satte vi punkt för vårt 2011.
