Än en gång pratade vi om att man borde ju börja köra sin egen variant av Halv åtta hos mig, och ja, det borde vi faktiskt. Snart flyttar J och G in i sin egen lägenhet och blir sambos istället för kollektiv-bor, då kanske det äntligen passar riktigt bra att prova det här med återkommande middagsbjudningar.

Efter att ha fikat gick vi en promenad längst vattnet.

Lite ångest, att vi inte hade tänkt på att ta med bröd till de hungriga fåglarna.

Sedan spelade vi spel, men E och D var oövervinnerliga. 

Jag började utbildningen och flyttade från långt-bort-pendeltåg-station till promenad-och-tunnelbana-ganska-nära-stan. Jag lärde känna klassen, hittade snabbt fikakompisar och ölpolare. De är fantastiska. Efter ett tag hittade jag också en kompis som har blivit en av de som har haft störst, och bäst, inverkan på mitt 2011.

Jag började jobba på ett kafé. Trivdes bra med jobbet, sämre med arbetstiderna. Jobbade där hela våren, tog ledigt över sommaren för att jobba som journalist. Efter hösten var jag tillbaka på kafét, jobbade ett par pass och slutade sedan. Jag hade fått ett annat extrajobb. Ett bättre. Ett i rätt bransch.

Han som i april blev min fästman åkte till USA för att två månaders praktik. Det allra jobbigaste var månaden innan han åkte, alla tårar och alla hemska föreställningar av hur det skulle bli att vara ifrån. Det var jobbigt när han var borta. Men jag blev bortskämd med värme av två nyfunna vänner som tillfälligt bodde hos mig.

Sedan kom han hem och det var som om han aldrig hade åkt. Det blev höst, men aldrig riktigt vinter. Jag njöt av snöfri backe men skämdes lite, eftersom växthuseffekten egentligen är någonting väldigt hemskt.

Vi besökte Åland och kusinfamiljen som flyttat från Sverige och den nya skollagen. Nu bor de i Geta i en, ironiskt nog, gammal skola. De verkar lyckliga. Lyckliga med sin vardag och med att ha vågat tro på sina instinkter.

Sedan fick jag ytterligare en kusin, som hör till en annan kusinfamilj. Hon föddes i vecka 28 och vägde under ett kilo. Här om dagen fyllde hon två månader och nu är det bara någon vecka kvar till dess att hon skulle födas, enligt planen. Det har gått bra ändå. Jag har aldrig träffat henne, men har förstått att det är en väldigt stark liten person. Mycket människa i mycket liten kropp.

Julen flöt fint förbi som den brukar. Med god mat och släkt och familj man längtat efter att bara få sitta mitt emot vid bordet. Som vanligt blev julefriden inte så fridfull i och med det eviga pendlandet mellan hans familj och min. Men det är det värt, alla gånger.

Vi avslutade året i Sandsborg. Efter god middag och flera “skål” slog klockan tolv. Innan dess satt tre tårögda uppkrupna i en smal säng och delade hemligheter och kom närmre. Sedan torkade vi tårarna, gick upp på balkongen och landade i varsin skjortklädd famn. Med tomtebloss som aldrig verkade sluta glittra satte vi punkt för vårt 2011.

Under tiden försöker jag ta mig ut i kylan för att springa/promenera. Och i slutet av veckan planerar jag att införskaffa en yogamatta för att kunna träna själv här hemma.

Är det inte sjukt att frescatihallen, som ändå är ett studentgym inte erbjuder månadsbetalning? Alla pengar måste betalas innan jag får börja träna. Dåligt, tycker jag.

I går kom svärfamiljen på besök. Vi bjöd på julfikat samt födelsedagsbakelser. Svärmor fyller nämligen i dag. Hurra! Hurra! Hurra! Sedan åkte vi till Drottningholm slott på julmarknad. Tycker det är en väldigt trevlig julmarknad. Liten och mysig. Där finns det man vill att det ska finnas på en julmarknad, inte en massa krafs och tjafs. Vi köpte stenugnsbakat surdegsbröd och en calvadosost. När vi kom hem åt vi brödet och osten till soppan vi hade förberett på förmiddagen.

Svärmor och jag ville hemskt gärna klappa på hästarna, men vågade inte tränga oss fram bland barnen. 

Det bjöds på trerätters – och det verkar som att det vegetariska var mer lyckat än kötträtterna. Jag mumsade god sparris, fyllda paprikor, svamp, ost och citronsås medan bordskompisarna klagade över kallt kött och ljummen potatis.

Vi stannade inte hela kvällen, eftersom vi båda var småsjuka och hade en tidig skolmorgon dagen därpå. Men vi hann höra flera inspirerande tal, skratta åt knasiga dragqueens samt åh:a när den gulliga poliskören vandrade upp på scenen med tända ljus i händerna.

Det var en fin kväll, helt enkelt. Och himla glammigt att bli bjuden på gala. Tack så mycket! Och heja alla er som jobbar med detta viktiga ( … alltså inte med galan, utan med aids över huvudtaget).

Mja, nog för att kameran på 4S:en är bra mycket bättre än den på min gamla 3:a. Men i galamörker kommer man inte långt med en mobilkamera.

Vi fick chans att hugga en plats till kvällens genrep, men då är jag tyvärr uppbokad. Annars hade jag slängt mig på telefonen och haffat en av platserna.

Det ska bli en jättespännande kväll med middag och uppträdanden. Självklart känns det också väldigt fint att visa sitt stöd för någonting så viktigt.

www.worldaidsdaygalan.se

http://www.dagensjuridik.se/2011/11/darfor-twittrar-han-om-sjalvmord

I går var det första advent och så här såg det ut vid centralen, klockan 8:30 i morse.

Just nu läser vi delkursen Tidskrift i skolan. Det är det roligaste jag har gjort på länge och jag har aldrig varit så övertygad om att det är Min genre. Det var egentligen alltid min plan; magasin – musik och populärkultur. Men jag hade tappat siktet litet. Eller vidgat mina vyer, insett att radio vore fantastiskt. Och att jag trivs otroligt bra på lokaltidningen. Men aldrig känner jag mig så trygg som när jag tänker magasin.

Samtidigt är jag mycket nöjd med mitt nya extrajobb. Att få skriva, fota och intervjua istället för att servera, baka och brygga är rena lyxen. Dessutom är det ett spännande koncept och jag lär mig nya saker hela tiden.

Den som klottrat på Lappis sammanfattar det hela bra.